Vi är starkare tillsammans och jag tror att vi behöver stammar och brödraskap. Men det finns även risker med att identifiera sig med kollektiv, särskilt när dessa bygger på en falsk känsla av gemenskap.
Det finns en naturlig och enligt mig sund instinkt att stå upp för och vara stolt över det egna. Läs ”var stolt över ditt ursprung oavsett vem du är”. Nationen är egentligen bara en förlängning av den egna släkten och därmed naturligt att vilja värna om.
En stor del av mitt liv var jag därför politiskt aktiv som nationalist (se min wikipedia). Men med åren sedan jag lämnat politiken i slutet av 2006 har jag börjat se riskerna med ett vilseledande grupptänk även där, som ofta tar sig uttryck i en omotiverad lojalitet och vad jag kallar hjärndöd nationalism eller tribalism i flera former.
Låt mig ge några exempel på vad jag menar:
Fotbollsspelarna tjänar miljoner medan fansen slår varandra på käften
Nu är jag inget fan av fotboll, men även om jag var det har jag svårt att se mig själv gå ut på gatorna och slåss med människor för att de ”hejar på ett annat lag”. Lika lite som jag bryr mig om någon föredrar Harry Potter framför Sagan om ringen.
Detta är givetvis en ersättningsaktivitet för främst män som förr i tiden hade riktat denna lojalitet mot sin egen stam, men som i brist på en riktig gemenskap kanaliserar sina tribala behov på ”fighten” mellan fotbollslag.
Jag kan förstå spelarna på planen som får motion, har roligt och ofta tjänar miljoner på denna sport. Men fansen som blöder för idéer om ett lag som inte ger dem något tillbaka är enligt mig ett av de mest korkade exemplen på idiotiskt grupptänk.
Du är inte min broder för att du är vit eller svensk
Bara för att jag är hetero betyder inte att jag vill ligga med alla kvinnor. Bara för att jag är vit och inte skäms över det, betyder inte att jag gillar alla som är vita. Faktum är att vita människor irriterar mig mer överlag än många andra folkgrupper.
Ulf Kristersson delar sannolikt mer genetiskt med mig än många av mina närmsta vänner från andra delar av världen. Men fick jag välja mellan den politiska tvålen Ulf och en lojal vän från Italien, Sydamerika eller Japan, skulle jag inte offra ett cent för min ”svenska broder”.
Bara för att du är en spelare betyder inte att du är en del av mitt lag, bara för att du har samma etnicitet betyder inte att du är en del av min stam, det kanske kan öka dina chanser, men det är fortfarande något du måste förtjäna.
Jag vill fortfarande leva i ett land eller område där mitt eget folk är en majoritet eftersom den typ av samhälle de skapar är något som tilltalar mig mer än t ex Kina eller Somalia, och jag vill att mina barn ska känna sig hemma, men jag dyrkar inte min etnicitet och ser den inte som ”överlägsen” i allt.
Skulle jag gå i krig för svenska kändisar?
När jag skriver detta var det inte längesedan någon kändis som heter Calle Schulman skapade en kontrovers när han sa att han inte skulle försvara Sverige vid ett krig eftersom ”han inte är nationalist”.
Jag förstår honom, jag skulle inte försvara Calle Schulman heller vid händelse av krig. Faktum är att de flesta svenska kändisar (nu och förr) framkallar mer genans än stolthet hos mig.
Kändisdyrkan är överlag något jag känner avsmak inför, och när det kommer till den ofta extremt överskattade svenska kändiseliten är det ännu mer sant. Kändisar är i grunden glorifierade clowner.
Kungafamiljen har ingen plats i mitt hjärta
Men den svenska monarkin då? Som i århundraden varit en symbol för det förment svenska. Nej jag känner ingen lojalitet med dessa överbetalda socialfall heller.
En gång i tiden fanns det säkert något magiskt över en kung som ledde nationen med sitt eget liv vid fronten, men det kan vi bara spekulera kring.
Det jag vet är att dagens monark som spenderat decennier åt att hylla urholkandet av det svenska arvet och som är mer känd för sitt perversa leverne än några bragder, har ingen plats i mitt hjärta.
Kyrkan är lika mycket en del av min identitet som den lokala moskén
Men den svenska kyrkan då? Vi har trots allt varit en kristen nation i över tusen år. Med all respekt för mina kristna vänner så kan jag inte förmå mig själv att känna samhörighet med en religion som inte varit relevant för mig under min livstid, och vars rötter inte kommer från norden eller ens Europa.
Om Islam lyckas bli dominerande i norden och svenskar som folk fortsätter leva här, kommer sannolikt många av våra ättlingar om tusen år hävda att ”vi har alltid varit en muslimsk nation” och att ”detta är en del av vårt kulturarv”.
Personligen hämtar jag hellre andlig och filosofisk näring från den fornnordiska Eddan, isländska sagor eller till och med från den indoeuropeiska Bhagavad Gita än från en abrahamitisk lära.
Men den politiska processen då?
Om svenskarna kunde rösta för att dela upp landet mellan politiska läger skulle de sannolikt göra det, åtminstone tills ett av blocken fick slut på pengar och börjar tränga sig på de andra igen. Men den demografi jag vill leva med skulle troligtvis röra sig om någon procent.
Jag tror denna känsla är sann för de flesta människor, vare sig de erkänner det eller inte. Och detta stämmer även överens med Dunbars tal som visar att vi människor bara har kapacitet för att bygga meningsfulla relationer med runt 150 personer åt gången.
I den mån jag väljer att delta i den demokratiska processen kommer jag fortsätta rösta på det parti som jag anser minst dåligt just nu, men jag har inga illusioner om att politiker i något läger känner någon djupare lojalitet med mig.
Så hur kan en positiv tribal gemenskap se ut?
Jag har redan skrivit ett par artiklar här på Leva Fett om vad jag anser vara en positiv tribalism och en sund stolthet över det egna. Läs:
Var stolt över ditt ursprung – oavsett vem du är
Säg hejdå till dina låtsaskompisar
Bygg din stam – du är vilka du omger dig med
Och detta är ett ämne jag kommer återkomma till i framtida inlägg. Men bara för att jag ser tribalism som något naturligt och potentiellt något positivt betyder INTE att jag är positiv till alla former av tribalism.