Allt levande kämpar för sin överlevnad, för tillgång till resurser, för att reproducera sig och utöka sin arts inflytande och territorium. Denna verklighet kan verka bister och hård, men den behöver inte vara det, åtminstone inte hela tiden.
Jag minns ett av mina första offentliga blot i ett hedniskt samfund som då var relativt stort, men som senare gick under jorden. Mannen som agerade gode vid detta tillfälle höll ett inledande tal om livet som en kamp. Han beskrev detta från mikronivå (om kriget mellan bakterier, blodkroppar och virus med mera) till makronivå (relationen mellan planeter, svarta hål och galaxer).
Varför kan vi inte bara vända andra kinden till?
När jag senare åtog mig en personlig resa genom världens religioner (både i studier på universitet och i praktiken i olika samfund) började jag ifrågasätta denna utgångspunkt. Varför måste allt vara en kamp? Kan vi inte bara samarbeta (åtminstone människor emellan) och verka för gemensamma mål? Sa inte Jesus trots allt att vi borde vända andra kinden till? Och Siddharta att vår Dharma bygger på goda handlingar och fredligt agerande?
Nu när jag återvänt till den forna seden på äldre dagar har jag börjat förlika mig och förstå den inledande maximen igen på nytt.
Saken är den att även om varenda kotte på planeten samarbetade likt myror i en myrstack (vilket inte kommer hända), skulle den dagliga kampen för människan fortsätta vara en lika påtaglig verklighet.
Tweet
Omgivningen försöker äta vår hälsa, tid och energi varje dag
Även om vi har det lättare än någonsin tidigare i relation till vår omgivning, kämpar vi fortfarande mot saker runtom oss som äter upp vår hälsa, tid och energi. Vår kropp försöker dagligen bekämpa olika smittor, upprätthålla balansen mellan bakterier i vår mage, stå emot ofrivilliga miljögifter och en hel del gifter vi stoppar i oss frivilligt, likt alkohol, nikotin, snabbmat etcetera.
Och även när vi inte utkämpar en kamp på liv och död så kämpar vi fortfarande i något avseende i alla områden i livet. I våra kärleksrelationer pågår en kärleksfull lek (kär-lek) där vi utmanar varandra, testar varandras gränser, förtroenden och kapacitet.
All kamp är inte på liv och död, men måste fortfarande utkämpas
Jag kämpar tillsammans med mina kamrater, men jag tävlar också med dem, om än vänskapligt och med samma mål i sikte. I alla organisationer, politiska partier och företag finns det gemensamma mål, värderingar och så vidare, men det finns också en (förhoppningsvis) renhårig och respektfull tävlan mellan människorna i dem.
Det som ibland fått mig att vilja överge tron på kampens verklighet är att den känts deprimerande och dystopisk. Men med tiden har jag börjat inse att vårt välmående handlar om hur vi förhåller oss till och möter de dagliga striderna.
Att kriga med glädje och hopp i hjärtat
Nu när jag återupptagit min gymträning samma vecka jag skriver detta, efter ett väldigt långt uppehåll, har det inte varit jättekul hela tiden. Första dagen kände jag mig som Don Quijote i sin strid mot väderkvarnarna. Men redan efter tredje dagen började jag märka små, små tecken på förbättring i mitt utförande, och plötsligt mindes jag glädjen spelet igen.
Som alla andra spel är det ofta jobbigt att lära sig i början, men allteftersom du börjar bli bättre börjar jakten på ”fler poäng” att bli allt mer intensivt och roligt. Och i detta avseende handlar det i många sätt om en kamp på liv och död, om än långsiktig. I en situation där jag måste försvara min familj hänger mycket på min fysiska kapacitet.
Och i kampen för att förlänga mitt liv och uppnå högre livskvalitet är träningen ofta avgörande, även om detta är en kamp vi alla förlorar i längden.
Att inte kämpa är att ha levt förgäves
Vid ord som ”strid” och ”kamp” tänker många av oss direkt på historiska slag som Akilles och slaget vid Troja, de 300 vid Thermopyle eller slaget mellan romare och germaner i Teutoberger skogen. Jag kan lika gärna tänka på en ensamstående mamma som jobbar och kämpar varje dag för att ensam ta hand om sin familj. En man född utan armar och ben som lyckas skapa ett fantastiskt och värdigt liv trots de sämsta förutsättningar som går att föreställa sig.
Det är inte allas öde att kämpa med gevär eller ens knytnävar (det är förhoppningsvis inte mitt) även om jag försöker vara förbered. Men jag är övertygad om att vi alla har möjligheten att göra någonting stort av vårt liv.
Jag avslutar med två verser ur den höges sång från Den poetiska Eddan och som alltid – lev fett!
16. Ovis man
tror sig alltid skola leva,
om för vapenskifte han sig aktar,
men ålderdomen giver
honom ingen frid,
fast honom spjuten spara.
77. Fä dör,
fränder dö,
även själv skiljes du hädan,
men ett vet jag,
som aldrig dör,
domen över död man.
levafett 