Hur kan vi växa som individer och som en familj i en livslång relation, utan att växa ifrån varandra eller kväva varandra?

Långa förhållanden är ofta en av de största källorna till glädje i livet, men även till frustration, ilska och sorg. Det är en kontinuerlig balansgång mellan det privata och det gemensamma, mellan acceptans och kompromisser. När barn kommer in i bilden blir allt ännu svårare och genast mer allvarligt.

Min fästmö är en av mina fem

Tidigt i mitt förhållande berättade jag för min flickvän om konceptet bakom mitt samarbete med Dan Forslund som bland annat skulle utmynna i sidan Maskulint.se och podden Nya Perspektiv. Jag förklarade att vi utgår från Jim Rohn citatet som postulerar att ”du är medelvärdet av de fem personer du umgås mest med”. Då svarade min flickvän lite skämtsamt ”då är ju jag en av dina fem”.

Jag la inte så stor vikt vid denna kommentar då, men den gjorde mig lite orolig. Jag älskar min flickvän och jag är stolt över henne. Hon är den bästa mamman till våra barn jag skulle kunna önska mig och hon jobbar otroligt hårt både på sitt eget jobb och på hemmaplan. Men vi är samtidigt extremt olika i andra avseenden.

Mitt huvud är bland molnen medan hennes fötter är starkt rotade i myllan

Mycket av dessa skillnader beror helt enkelt på våra skillnader som man och kvinna, men det handlar också om prioriteringar. Utöver barnen (som vi båda alltid sätter först) så ligger mitt huvudfokus på min egen personliga utveckling. Träning, kost, hälsa, utbildning och entreprenörskap.

Min fästmö fokuserar mycket mer på saker som har med vår vardag att göra, logistik, estetik, trivsel och det praktiska. Om hon sitter och scrollar på mobilen sent på kvällen letar hon sannolikt efter någon möbel eller redskap för vårt hem.

Medan jag på mitt håll läser artiklar om geopolitik, kollar upp olika träningsprogram och funderar över hur jag kan jämka min tro på Nietzsche och Epikurus.

En källa till frustration men också till det som gör att vi älskar varandra

Med två små barn hemma handlar mycket om tiden vi inte spenderar på jobbet om att ge varandra tid för allt vi behöver göra för familjen och oss själva när vi inte måste fokusera på barnen. Om jag går ut med barnen några timmar ligger hennes fokus på att storstäda hemma, att organisera, och om det blir någon tid över tar hon gärna ett bad och lägger på en ansiktsmask.

Om hon passar barnen en dag vill jag hinna med att träna, göra matlådor till veckan, skriva artiklar och spela in poddar och om tid finns, se på en film eller en dokumentär.

Våra olikheter gör ibland att vi har svårt att förstå varandras prioriteringar, vilket kan skapa frustration.

”Samtidigt så vet jag att det är samma olikheter som ibland gör oss frustrerade som även gjorde oss attraherade av varandra från början.”

Om att sammanföra våra visioner och att lita på varandras inneboende instinkter

Även om vår familj är en enhet, så består den fortfarande av olika människor med egna viljor och inre liv. Hennes vilja, drömmar, ambitioner och begär kommer aldrig överensstämma med mina till hundra procent och vice versa. Men vi har tillräckligt gemensamt för att kunna se ett långt och lyckligt liv tillsammans.

Vi älskar båda att läsa böcker, att resa och att njuta av livets goda. Ingen av oss är särskilt intresserade av fester och alkohol, däremot går vi gärna på spa, äter god mat och ser på en teaterpjäs.

Hon gör vårt hem och jag fokuserar på vår framtid

Sen vet jag att våra olika intressen syftar till att uppfylla olika mål, men att dessa, för det mesta, kompletterar varandra. Jag vet att det som intresserar henne i längden är det som gör att vi har ett vackert, rent, välfungerande och lyckligt hem.

Och jag tror att hon vet att mina ambitioner i längden kommer leda till, inte bara framgång för mig personligen, men ökade möjligheter för hela vår familj.

Så en del om att skapa en fungerande relation handlar om att förena våra olika visioner till en och samma. En annan del handlar om att lita på varandras instinkter.

Om att släppa taget och lita på processen

Jag minns en intervju från 90-talet där Oprah Winfrey pratar med Jay Leno, hon frågar honom ”är du inte intresserad av hur vi kvinnor gör oss vackra, vad som ligger bakom allt du uppskattar med kvinnor?”. Jag har för mig att Leno svarade något i stil med ”jag fokuserar på processen i att vara den bästa man jag kan vara.

Jag behöver inte veta vad det är som gör kvinnor underbara, det räcker med att jag/vi älskar och uppskattar er.

De stora familjeprojekten, barnen och konstruerandet av en vardag vi inte bara kan uthärda, men älska, är något vi gör tillsammans. Men vi måste också våga lita på varandra tillräckligt för att släppa taget ibland, och låta oss vara våra egna individer, med privata inre liv, drömmar och begär.

Så länge vi i slutet av dagen kan vara där för varandra, uppskatta och älska dem vi är, oavsett vad vi måste göra för att bli dem vi är.

Om att älska varandra i lust och nöd…

I denna process har det, och kommer det vara perioder, inre strider och utmaningar där vi inte fullt ut förstår varandras umbäranden eller motiv. Då är allt vi kan göra att vara där och visa att ”även om jag inte fullt ut förstår vad du går igenom, så är jag redo att hjälpa dig på de sätt jag kan, att lyssna, stötta och vara med dig, även om jag inte kan uppleva allt du upplever eller se allt du ser”.

Allt vi behöver säga till varandra ibland är:

”jag går igenom en process av förändring, och den är ibland smärtsam och komplicerad. Men jag behöver att du litar på att den jag är på väg att bli, bara är mer av den jag verkligen är.

Jag är inte längre samma man, och hon är inte samma kvinna

Jag är inte samma man idag som jag var för tjugo år sedan, och hon är inte samma kvinna. Javisst finns det en essens där som inte förändras nämnvärt, som ligger invävd i våra gener, i blodet. Men resten beror på vår omgivning och vad vi gör för val i förhållande till denna, och inte minst vad vi lär oss på vägen.

Vi är vårt DNA, men vi är också en del av en kulturell berättelse, ett socialt samspel, och en blandning av våra egna unika minnen, upplevelser, trauman och visdomar.

Hon valde pojken, mannen och gubben i sitt liv

När vi väljer en person att leva med, för ett livslångt förhållande, väljer vi inte bara vem den personen är just nu. Vi måste välja att acceptera tidigare versioner av den människan, och acceptera vad de varit innan. Och vi måste vara medvetna om att den vi lever med kommer att återfödas i många nya versioner av sig själv under tidens gång.

När hon valde mig, valde hon en man med ett förflutet på gott och ont. Som var en osäker och arg, men också ambitiös och kärleksfull pojke. Som nu är en man som börjar förstå vad han vill göra och vara i livet. Som med tiden kommer bli en vis och förhoppningsvis älskvärd gubbe.

Kan du just nu ge mig utrymme, frihet och tid för det jag behöver göra?

Jag tror de flesta är uppriktiga när de väljer att göra ett långsiktigt åtagande till någon för ett förhållande. Men det betyder aldrig att relationen inte kan gå isär eller brytas. Om man går in i ett förhållande med för mycket naivitet, kan det leda till övertro och en förkrossande besvikelse.

Förhållanden är inte starkare än vad vi själva är. Vi äger inte varandra, men varje dag väljer vi att åter ge oss själva till varandra, tills vi inte gör det längre, detta får vi inte ta för givet.

Tweet

Detta innebär att vi kontinuerligt måste ge varandra tid att växa, tillsammans, men också oberoende av varandra. Det innebär också att vi kontinuerligt måste lära känna nya delar av oss själva allteftersom vi förändras.

Se upp för varningsflaggor, ta de svåra samtalen och ha integritet

Det måste givetvis finnas gränser i en relation som man kommer fram till gemensamt, det handlar om respekt för både vår integritet som enskilda individer och i vår integritet som ett par.

När den ena parten i förhållandet korsar någon av dessa gränser, genom otrohet, någon form av missbruk eller beroende, då måste vi vara redo att ha ett allvarligt samtal om detta.

Om övertrampet eller snedsteget går att förlåta, och båda är redo att arbeta för att läka förhållandet finns det en väg framåt.

Men om en part vägrar att ens försöka förändras finns det bara två val för den andra parten: acceptera eller lämna. Detta är även sant för andra sorters relationer.

Snälltolka och leta efter det bästa i varandra

Men ofta bygger konflikter i relationer på missförstånd och att man väljer att fultolka vad den andra parten gör, istället för att försöka förstå den andres perspektiv och motiv bakom. Min förra chef på min nuvarande arbetsplats pratade om vikten av att ”snälltolka” när det gäller mina kollegors ageranden, och detta är minst lika viktigt i en romantisk relation.

Jag pratar inte om att vara naiv eller gränslös, men nyfiken och villig att lyssna.

Den andra delen i relationen till våra respektive, är att leta efter det bästa i varandra. Vi kanske initialt sett inte uppskattar en förändring hos den andre eftersom det inte går ihop med den bild vi hade av hen när vi träffades. Men om vi verkligen älskar vår partner ger vi den möjlighet att bejaka olika sidor hos sig själv med respekt och ödmjukhet.

Ömsesidigt uppfattad instrumentalitet

Att båda parterna ser varandra som instrumentella för tillfredställelse och utveckling inom relationen, är vad psykologen Edward Orehek vid universitetet i Pittsburg kallar ”ömsesidigt uppfattad instrumentalitet”.

Vår partners beteende och övertygelser i relation till oss kan, om det fungerar bra, föra oss närmre vårt ideala ”högre jag” i ett fenomen som inom psykologin kallas Michelangelo-effekten.

Detta sammanfattas ofta i orden ”han (eller hon) tar fram det bästa i mig

Detta är något som författaren Aaron Ben-Zèev tar upp i sin bok ”The Arc of Love”. Att likt hur skulptören Michelangelo kunde se en staty i ett stenblock som bara behövde karvas fram, kan vi ta fram det bästa i vår partner genom att fokusera på det i honom eller henne.

Ben-Zèev är professor vid universitetet av Haifa och har skrivit mycket om hur våra romantiska liv förändras med tiden.

Om den oerhörda vikten i att åta sig ett livslångt förhållande

När vi säger orden ”nu är det bara du och jag” väljer vi att försaka alla andra potentiella relationer som vi kunde eller kan ha med någon annan. Vi väljer också att anpassa stora delar av våra liv för att tillmötesgå och hjälpa den andra att leva ett så bra liv som möjligt.

En anledning till att så många giftermål slutar i skilsmässor beror nog på att vi ofta inte verkligen beaktar vilket oerhört stort åtagande detta verkligen är.

Troligvis undviker vi att tänka på detta av samma anledning som vi inte vill tänka för mycket på att bli gamla, sjuka eller att vi en dag kommer att gå bort. Men det är bättre att tänka på det nu än innan det är för sent att göra nödvändiga förändringar, även om vi givetvis bör försöka undvika att fastna i onödigt ältande också.

Om vad vi kan vinna tillsammans om vi väljer att kämpa för det

Ett livslångt förhållande, särskilt om man har barn tillsammans, innebär att göra de största offer vi kan göra för någon annan. Men jag är också övertygad om att det kan ge de största och mest meningsfulla vinsterna.

Skapandet av en lycklig familj, ett arv som sträcker sig in i den potentiella evigheten, med framtida generationer som lever och förhoppningsvis frodas tack våra val. Att skapa minnen för livet, att växa och bli gamla tillsammans.

Källor:

https://www.psychologytoday.com/intl/articles/201901/the-michelangelo-effect