Har du svårt att motivera dig själv att gå till järntemplet? Att studera? Avancera inom karriären? I så fall kan det bero på att du inte granskat dina egna motiv. Om du inte är helt säker på varför du försöker uppnå något i djupet av din själ, är det inte särskilt konstigt om du inte lyckas.
”Den som har ett varför att leva för, kan uthärda nästan varje hur”
Freidrich Nietzsche
Boken ”Cant hurt me” av David Goggins som jag läste för första gången samma år jag skriver detta, är en av de mest inspirerande verk jag någonsin kommit över.
Goggins resa mot mästerskap från att ha varit en överviktig, misslyckad student, misshandlad av sin far, diskriminerad för sin hudfärg och mycket mer, började med något så enkelt som ett litet inslag på tv.
Han fick en ide som skulle utvecklas till en besatthet
När han ställde sig i duschen hemma efter ytterligare än dag med att ha dödat skadedjur (det var hans jobb då) hörde han ett inslag på tv om den amerikanska marinkåren, detta elitförband som ytterst få lyckas bli en del av.
Detta väckte en idé hos honom som skulle utvecklas till en besatthet – tänk om han under alla lager av fett, rädslor och misslyckanden hade vad som krävdes? Jag rekommenderar alla att läsa hans bok!
Det handlar om känslor och åtaganden
Jag har också upplevt denna typ av ingivelse som kom över David Goggins, förra året när jag satt och scrollade på Instagram och såg en annons från tränaren Mathias Zachau om vad som gick att uppnå med honom som coach.
Tänk om jag efter flera år av sjukdomar, skador och mentala begränsningar kunde gå ned i vikt och inte bara bli fullt frisk, men uppnå en fysik utöver medel?
Jag uppnådde detta med Mathias hjälp på mindre än sex månader (samt från yoga och meditation) men häromdagen nästan ett halvår senare när det var dags igen, kände jag plötsligt motivationen svikta, men varför?
Varför måste jag träna röven av mig när jag inte behöver?
Sanningen är den att om jag inte börjar äta skräpmat varje dag eller leva alltför ohälsosamt, finns det inga krav från min omgivning, min familj eller för min karriär för att uppnå en superfysik.
Jag kan i stället likt de flesta svenska män i min ålder gå runt med en liten gubbmage, dricka bärs på helgerna, träna på gymmet ett par gånger i veckan och ändå må hyfsat bra.
Jag känner inte heller något behov av att tjäna överdrivet mycket pengar eller att bli känd (mer än för min egen ätt och stam). Så vad är mitt varför?
Jag vill aldrig sjunka lika lågt igen
Det är lite sent för mig att uppnå något i närheten av vad David Goggins lyckats med rent fysiskt med bara viljekraft och träning. Men få har befunnit sig på den absoluta botten fysiskt och mentalt som jag har.
Så en enorm sporre för mig är att jag aldrig vill hamna där igen, åtminstone inte för egen hand (olyckor kan hända vem som helst).
Jag vet hur det är att vara beroende av mediciner för att ta sig igenom dagen, få svårt att andas av att springa uppför trappor och att konstant känna sig trött och nedstämd.
Allt som tar mig längre bort ifrån detta är enormt viktigt för mig.
Min pappas medaljskåp
Min pappa var en grym atlet i sin ungdom, han sprang triathlon, cyklade, simmade och jag har ett särskilt kärt minne av när jag och min mamma fick följa med honom till USA för att springa New York Marathon.
Jag brukade ibland titta på ett skåp med en glasdörr i vårt vardagsrum där alla hans medaljer från olika tävlingar hängde. Detta gav mig både stolthet och hopp.
Jag valde andra sportgrenar än min pappa, som boxning och andra kampsporter samt styrketräning och naturlig bodybuilding, men samma driv finns där.
Idag älskar mina egna barn att se mig träna och följa med mig på olika tävlingar. Att jag kan ge mina barn samma sak min far gav mig är en av mina viktigaste drivkrafter.
Jag har sett alltför många dö utan att ha levt fullt ut
En skrämmande sak med att bli äldre, men som även ingjuter mycket ödmjukhet och nykterhet, är att börja se människor i sitt liv gå bort, ofta alldeles för tidigt.
Alla människor dör förr eller senare, men den verkliga tragedin är att vara vid liv utan att leva.
Tweet
Att ligga på min dödsbädd eller snabbt ryckas bort utan att ha sagt vad jag har att säga, utan att ha testat vad jag verkligen går för (både fysiskt och mentalt) är en av de sorgligaste öden jag kan tänka mig.
Jag vill inte sitta och tänka om tjugo år på allt jag hade kunnat uppnå.
Tänk om det aldrig blir av?
Tänk om jag hade startat det där företaget? Skrivit den där boken? Gått den där matchen? Rest till det där landet? Lärt mig det där språket och så vidare.
Och veta att det enda som hindrade mig var mina egna tvivel, rädslor eller bara ren lathet och apati.
Ha roligt, var tacksam, ta risker, upplev nya saker, testa vad du går för, säg vad du känner och tänker på, låt dina nära veta att du älskar dem och som alltid – Lev Fett!
levafett 