Min älskade morfar introducerade mig till många av våra nordiska sagor när jag var liten, då var de mest underhållande berättelser, men nu i vuxen ålder har några av dem fått en sjupare innebörd. Viktigast av allt, nu vet jag hur en av de mest skrämmande och mystiska av sagorna fortsätter.
På söndagar fick jag och min bror alltid följa med vår mamma på besök till vår mormor och morfar, det var något att se fram emot varje vecka som liten.
Jag och morfar inledde alltid dagen med en lång promenad, antingen i den närliggande skogen eller oftare uppför det stora berget (Högdalstoppen) som låg i närheten av deras lilla lägenhet.
Några av mina bästa barndomsminnen kommer från våra gemensamma promenader, och än idag älskar jag att promenera, själv eller med mina egna barn (på bilden med min son Astor).
Promenaderna började med min morfar och fortsätter nu med min egen son
Som en vuxen man är slingan uppför Högdalstoppen inte en särskilt tuff promenad, men för min gamla morfar och mitt tioåriga jag var det en utmaning.
På vägen berättade jag för morfar om mina serietidningar och tv-spel, han lyssnade uppmärksamt och berättade sen om hur han roade sig i samma ålder med att spela kula, munspel och läsa böcker.
Väl uppe vid toppen av berget delade vi alltid på några kex och en ruta choklad, morfar drack kaffe från en termos och jag fick alltid en festis, det var en välförtjänt belöning efter den långa strapatsen tyckte jag då.
Från mormors hemgjorda lingonsylt till gudarnas skymning
Väl hemma gjorde vi alltid något roligt efter att mormor bjudit på lunch, mormor bjöd ofta på fantastiska hemlagade köttbullar med färsk potatis, gräddsås och lingonsylt som hon gjort själv.
Han lärde mig att spela poker, berättade om sina resor han gjort som ung till Frankrike och dåvarande Sovjetunionen (min morfar var en helhjärtad kommunist sedan unga år tills han besökte Sovjetunionen…).
Bäst av allt var när han läste sagor för mig och min bror. Alltifrån gamla fabler som den om hönan som värpte guldägg till bröderna Grims berättelser om Hans och Greta och råttfångaren i Hamlen. Men min favorit var Nordiska Gudar och Hjältesagor av Brian Branston från 1914 inspirerad av den gamla Eddan, en bok som återfinns i många svenskars hem, åtminstone då.
Oavsett vad min morfar läste gjorde han det med en stor inlevelse och jag la märke till hur hans långa gråa ögonbryn reste sig varje gång han kom till något extra spännande stycke.
De mest skrämmande delarna var bäst
Mitt unga sinne försökte föreställa sig Midgårdsormen som var så stor att den slingrade sig runt hela världen. Om den svekfulle guden Loke som kunde förklä sig till alltifrån en vacker kvinna till en fisk.
Kanske mest spännande var de mer otäcka delarna som handlade om enorma jättar, illasinnade troll och den fruktansvärda Fenrisulven som riskerade att förgöra hela världen.
Detta var givetvis inget mer än just sagor för mig då, men jag kände att de talade till mig, betydligt mer än berättelserna om en judisk snickare vid namn Jesus eller en fåraherde som hette Abraham som min mormor tyckte om.
Jag blev alltid lite besviken när vi nådde slutet av boken, om det stora slaget vid tidens slut, då broder vänds mot broder, jorden härjas av naturkatastrofer, och de stora gudarnas tid är förbi.
Den tappraste guden av dem alla krigsguden Tyr möter sitt slut, åskguden Tor svingar sin hammare bland molnen en sista gång, till och med Allfader Oden, den mäktigaste guden av dem alla dör.
Men sagan är inte slut än
Men min morfar såg alltid på mig med en road blick innan han påminde mig om att två människor överlever Ragnarök, kvinnan Lif (liv) och mannen Liftraser (den livskraftige), de skapar sedan ett nytt släkte på jorden.
Även några av gudarnas barn överlever som Mod (den modige) och Magne (den kraftfulle) dessa två ärver sin faders hammare Mjölner. Även deras syskon, kvinnan Trud (som betyder stark och kvinna) och brodern Ull (som betyder glans och härlighet) överlever.
Men varför överlevde just dom? Och vad händer sen? Envisades jag. Min morfar som då var i 70-års åldern suckade lite trött efter en hel dag av frågor om alltifrån universum till insekternas värld, och svarade bara att vi inte vet, eftersom ”dessa berättelser skrevs för så länge sedan”.
Skrevs de när du var ung frågade jag? Morfar skrattade och svarade att inte ens han var så gammal, sen frågade han mig, hur tror du själv att sagan fortsätter? Men jag kunde inte komma på något svar.
Därefter fick jag följa med honom till hans kolonilott där jag fick äta så många bär som jag bara orkade innan jag var tvungen att åka hem med mina mamma igen.
Min morfar var en av de livskraftigaste människor jag känt
Min morfar hade ett hårt liv bakom sig, först med arbete på sina föräldrars gård som barn, och efter skolan arbetade han större delen av sitt liv med att bygga järnväg. Han levde sparsamt och odlade mycket av sin egen mat.
Han gick alltid upp senast klockan fem på morgonen och tränade gymnastik innan han gjorde en frukost som oftast bestod av gröt, rotfrukter och en liten kopp svart kaffe. Han älskade naturen och brukade ofta mata fåglar och andra djur som han stötte på.
Han var tacksam över varje god skörd och tyckte att varje litet nytt tekniskt under som kom var en oerhörd lyx. Om någon i mitt liv förtjänade beskrivningen livskraftig så var det min morfar som var klartänkt och frisk ändå in i sin 90-års ålder.
Tyvärr kan jag inte säga detsamma om min mor som trots att hon jobbade hårt och var en fantastisk mamma, ofta var deprimerad, sjuk och bitter över livet innan cancern dödade henne vid 66-års ålder bara ett par år efter min morfars död. Även jag själv har kämpat med depression och ångest i långa perioder av mitt liv innan jag ”hittade glädjen” igen.
Först nu i vid 40-års ålder kan jag svara på morfars fråga
Efter min morfars död vid 94-års ålder skulle det dröja många årtionden innan jag återupptäckte dessa gamla sagor som min morfar läste för mig. Inte ens när jag studerade religionshistoria vid Stockholms universitet i tjugoårsåldern reflekterade jag särskilt mycket över gudarnas skymning, om den stora asken Yggdrasil eller om de livskraftiga människorna som skulle överleva undergången.
Först nu, i vuxen ålder, har denna berättelse med tusenåriga rötter börjat betyda något för mig igen, och nu anser jag mig veta hur berättelsen fortsätter (åtminstone för min egen del).
Precis som med de gamla fablerna min morfar läste för mig så är berättelsen om de livskraftiga människorna som ärver jorden en analogi för våra liv i verkligheten. Våra hedniska förfäder förstod att livet var cykliskt precis som naturen de levde av påverkas av årstiderna, gör även våra enskilda liv och även hela civilisationer det.
När undergången närmade sig i berättelsen sökte de livskraftiga skydd vid Yggdrasil (livets träd) symboliserat av livsrunan som jag nu brukar bära som ett smycke kring halsen.
Min morfar tillhörde en generation av livskraft mina föräldrar bar istället på dödsrunan
Mina föräldrar brukade i sin ungdom i stället bära den så kallade fredssymbolen som var populär bland Hippies på 60-talet, denna symbol råkar vara en upp och nedvänd livsruna, alltså en dödsruna. Medan min morfar levde ett hårt och fattigt liv, levde han ändå nära naturen, med en stark identitet tryggt förankrad i sin egen kultur.
Mina föräldrar tillhörde i stället den generation som vände sig emot sina föräldrar, de skapade splittring mellan könen, förkastade sin egen historia och valde istället att leva för tillfälliga nöjen och distraktioner.
Detta var början på vår tids ragnarök, och jag kunde känna av det redan i tonåren, jag förstod det inte, men det låg i luften, mina vänner kände av det också och det skulle bara bli värre, inte bara för mig, men för min familj och hela vår civilisation.
Undergången har redan varit
På många sett har ragnarök eller dess motsvarighet redan ägt rum. De gamla gudarna är mer eller mindre döda i folkets medvetande. Broder har vänts mot broder och känslan av ett gemensamt ursprung och därmed ansvaret för en gemensam framtid är nästan utplånat till förmån för en ansiktslös och meningslös universalism.
Allt som gör ett folk livskraftigt; starka ätter, stamlojalitet, traditioner och en känsla för vilka vi är har ersatts av etniskt självhat, splittrade familjer, rotlöshet och nationell skam,
Detta har gått så långt att de flesta svenskar inte ens är medvetna om vad de förlorat, det är svårt att sakna något du aldrig har upplevt.
Detta är varför alla försök att ”vrida tillbaka klockan” är fruktlösa, det blir inget mer än en sorts andlig nekrofili. Det som återstår för de som överlevt ragnarök och sökt skydd hos livets (Yggdrasils) rötter, är att bygga något nytt. Och det är här sagan fortsätter.
Fortsättning kommer. till dess som alltid – Lev Fett!
levafett 