Ett av de mest retoriskt skickliga tal som någonsin hållits i modern tid var ”medborgarens roll i en republik”. Framfört av den då nyss sittande amerikanska presidenten Theodore Roosevelt.

Talet hölls år 1910 framför omkring 25000 upprymda människor som fyllde gatorna i Paris för att lyssna dagen till ära.

Detta tal har i sin tur inspirerat ett flertal andra talesätt och aforismer, till exempel detta citat från 1937 i en bok om den finländska kompositören Jean Sibelius som sedan tillskrivits flera andra kända personer:

”Kom ihåg… En staty har aldrig blivit rest över en kritiker”¹

Bengt Von Törne (finlandssvensk kompositör)

Det svagaste sättet en man kan möta livet på

I sitt tal berörde han relevanta anekdoter från sin egen familjebakgrund, vikten av äganderätten och mänskliga rättigheter, om Frankrikes då fallande nativitet, krigets verklighet och det viktigaste av allt ”den enskilde medborgarens ansvar”.²

Men de mest kända delarna från talet handlade om hans avsky mot kritikern (Samtliga delar av talet i denna artikel är fritt översatt av mig med lite inspiration från andra översättningar).³

”Det svagaste sättet att möta livet på är att göra det med ett hån… En cynisk vana av tanke och tal, en impuls att kritisera någon annans arbete som kritikern själv aldrig skulle försöka utföra. En intellektuell distansering som vägrar befatta sig med livets verkligheter… Alla dessa saker är tecken, inte på överlägsenhet, men på svaghet”

Dessa ord är mer aktuella nu än någonsin tidigare

Under den tidsperiod som Roosevelt framförde dessa ord, skulle de kunna syfta på tidningsskribenter (radion var fortfarande relativt ny), de skulle kunna åsyfta skvallertanter på det lokala cafét eller gubbarna på baren och så vidare.

Men tänk vad mer aktuella dessa ord skulle vara om de fördes fram idag? När alla med en internetuppkoppling kan sitta anonymt framför datorn och håna och skratta åt alla de som har modet att faktiskt försöka göra något i världen.

Det är inte kritikern som räknas – äran tillfaller dem som faktiskt är i arenan

Till de som skrattar åt han eller hon som försöker skriva en dikt, föra fram en sång, hålla ett tal, ställa upp i ett val, går upp i ringen för sin första fight, går upp på löpbandet för att gå ned i vikt, försöker ge ut sin första bok, friar till sitt livs kärlek.

”Det är inte kritikern som räknas; inte mannen som pekar ut hur den starke mannen snavar, eller var den handlingskraftige hade kunnat agera bättre. Äran tillfaller mannen som faktiskt är i arenan, vars ansikte är märkt av damm och svett och blod; som strävar tappert, som gör fel och faller tillkorta igen och igen….”

Vad är kritikerns belöningar?

Den som står vid sidan av arenan och pekar och skrattar, gör givetvis detta av ett par anledningar; den första anledningen är att detta får hen att känna sig bättre än personen de skrattar åt (åtminstone för stunden). Den andra anledningen är att det känns tryggare att skratta åt någon annan än att försöka något själv.

”För det finns ingen ansträngning utan misstag eller tillkortakommanden; för den som faktiskt strävar mot stordåd; som känner stor entusiasm, stor hängivelse; som ger av sig själv till en värdig sak; som i bästa fall får känna triumfen av ett stordåd, och i värsta fall (om han misslyckas) åtminstone gör det med stort mod…”

Vad är egentligen mest skrämmande?

Men det är nästkommande rad efter föregående citat som enligt mig är det mest kraftfulla och olycksbådande i talet, särskilt om du tillhör dem som åsyftas:

”…så att hans plats aldrig ska vara med de kalla och timida själar som aldrig fått känna vare sig seger eller nederlag”

För att verkligen förstå tyngden i dessa ord bör man läsa boken ”The top regrets of the dying” av den palliativa sjuksköterskan Bronnie Ware som där beskriver vad de flesta människor ångrar mest på sin dödsbädd, vilket bland annat är:

Att du inte vågade vara sann mot dig själv, att du inte ens vågade försöka åstadkomma något stort och slutligen ånger över att du kommer dö utan att veta om du hade kunnat göra mer.⁴

Gå in i arenan – om du är redo att spela

Nu när jag redovisat de mest, för den här artikeln, relevanta delarna av Roosevelts tal för den som eventuellt inte hört eller läst om detta innan, kan jag nu göra mina egna personliga tillägg. Och det första jag vill säga om detta är:

Äntra arenan, men bara om du är redo. Detta är något jag också berört nyligen i en artikel på sidan Maskulint ”Maskulin vision del 9 – spela spelet”.

Ja vi behöver fler ”spelare” i samhällsarenan som vill försöka skapa något meningsfullt. Men detta är inte för alla, och det finns mer eller mindre bra sätt att göra det på, här finner du några råd.

Skaffa dig en utbildning och bra mentorer

För egen del gav jag mig in i arenan i väldigt unga år (när jag fortfarande gick i gymnasiet). Jag såg saker som jag tyckte var fel i samhällsutvecklingen och rusade in i politiken utan att se mig om, och jag fick betala ett högt pris.

Jag hade driv och en vision, men om jag kunde göra om denna tid hade jag agerat väldigt annorlunda.

Först av allt hade jag fokuserat på att skaffa mig en gedigen utbildning, mer världserfarenhet och bra mentorer som ville mitt bästa. Nu sitter jag här över 20 år senare och försöker ta igen allt det jag borde ha lärt mig då.

Öva upp ödmjukhet, stoicism och kommunikationsfärdigheter

För det andra hade jag ägnat mig mer åt discipliner för att skapa och upprätthålla en bra känsloreglering, tålamod, lugn, ödmjukhet och disciplin.

Några exempel på sådana aktiviteter är att; läsa stoikerna, praktisera meditation, KBT, yoga, kampsport, medveten närvaro och någon form av andlig praktik.

Jag hade även satsat på att börja tidigare med att lära mig om social och evolutionär psykologi, marknadsföring, försäljningsteknik, praktisk retorik och börja gå till toastmasters för att lära mig tala offentligt.

Känn dig själv, vet vad du vill och tänk långsiktigt

Sist men inte minst hade jag arbetat mer på att lära känna mig själv, att förstå mina bakomliggande motiv, och därefter hade jag övat på att sätta målsättningar (både korta och långa) samt att lära mig göra smarta riskbedömningar för alla stora beslut.

För att uppnå detta skulle jag arbeta mer med sådant jag gör regelbundet idag: tacksamhetsövningar, introspektiva övningar och guidade visualiseringar för att nämna några. Jag hade även diskuterat dessa med mina mentorer och ansvarspartners.

Sedan några år tillbaka har jag börjat göra alla dessa saker, och först nu är jag på rätt spår för det jag vill uppnå. Arenan väntar, och som alltid – Lev Fett!

Källor:

1. A Statue Has Never Been Set Up in Honour of a Critic – Quote Investigator®
2. Theodore Roosevelt’s ”The Man in the Arena” (mentalfloss.com)
3. Mannen på arenan – Torkild Sköld (torkildskold.se)
4. The Top Five Regrets of the Dying: A Life Transformed by the Dearly Departing by Bronnie Ware – PMC (nih.gov)
5. Maskulin Vision del 9 – Lär dig att spela spelet – Maskulint.se