Strävan efter krigaridealet

Jag har aldrig deltagit i eller befunnit mig i ett veritabelt krig. Jag har inte heller upplevt många fysiska konfrontationer som kunnat få en dödlig utgång, och i ärlighetens namn skyr jag allvarliga konflikter som pesten. Så varför använder jag mig då så ofta av krigsmetaforer och talar om krigaridealet? Krig är fasansfullt och romantiserade skildringar av krig i film och litteratur har troligtvis lika mycket med krigets verklighet att göra som romantiska komedier har att säga om seriösa förhållanden. Men precis som romantiska sagor tilltalar något ädelt i oss, gör berättelsen om krigare och ”den goda striden” detsamma.

Ja krig handlar om lidande och död, men detta är också ofrånkomliga aspekter av livet oavsett vad du anser om nödvändigheten av krig. Krig handlar om seger och förlust, men det gör även livet. Jag har funnit framförallt tre aspekter av krigarens liv som gör att jag försöker att leva upp till krigaridealet:

1. Krigaren tar ställning. 

I västvärlden idag upplever vi just nu inga högintensiva konflikter eller krig, de flesta av oss bryr oss inte om religiösa konflikter, och politiska bråk som leder till våld utkämpas endast mellan små marginaliserade grupper från den yttersta vänstern till den yttre högern. Konflikterna mellan etablerade politiska och religiösa grupper i vår del av världen liknar mest ett utdraget kafferep eller på sin höjd ett parti Jeopardy i det lokala äldreboendet. Men oavsett om vi själva väljer att ta ställning till konflikterna i världen kommer det alltid finnas de som väljer sida åt dig. Terrorattacken som inträffade i Stockholm nyligen, blev en brutal påminnelse om just detta. 

För flera år sedan försökte jag frigöra mig från alla tidigare ställningstaganden och fokusera på mitt liv som en andlig sökare. Efter att jag avsagt mig alla tidigare idéer jag slagits för i så många år hörde en bekant av sig till mig (tack Maximus) och sa bryskt till mig att ”allas vän är ingens vän” och efter flera år av hårdvunna lärdomar har jag funnit att detta är sant. Det räcker med att se till 1900-talets mest hyllade fredsivrare som JFK, Martin Luther King och Gandhi, samtliga mördade av människor som ansåg att deras ställning för fred var en ställning emot dem själva. Om du väljer att undvika konflikter i så hög grad som möjligt kanske du lyckas leva lite längre än de som väljer att ta ställning i stort och smått, men du kommer aldrig undfly döden eller den oundvikliga domen från eftervärlden, som är det enda vi helt säkert kan säga finns kvar av oss efter att vi gått bort. 

För att citera William Wallace i Braveheart “Aye, fight and you may die. Run and you’ll live — at least a while. And, dying in your beds many years from now, would you be willing to trade all the days from this day to that for one chance, just one chance, to come back here and tell our enemies that they may take our lives, but they’ll never take our freedom!?! Alba gu bra!” 

Kanske du invänder med att säga ”men jag har en familj, jag har inte råd att ta några risker, jag måste finnas här för mina barn” då är mitt svar; om du verkligen bryr dig om dina barns framtid är det ännu viktigare att du tar ställning för det du tror på, för ingen kommer att påverkas mer av de ställningstaganden du gör idag än dina barn!

2. Krigaren accepterar kampen som en del av livet. 

När krigaren tvingas ta till vapen och ge sig ut på slagfältet (en sann krigare vet även när han inte bör ta till vapen) säger han inte ”vad livet är orättvist, varför måste just jag tvingas leva i denna tid och ta del av denna strid?”. Han kan sin historia, och ännu viktigare – sitt folks historia! Han vet att alla tider har inneburit konflikter och strider, och att de vi minns och hyllar inte var de som aldrig vågade stå för något, utan de som tog sitt ansvar som män och kvinnor, för sina barns och barnbarns framtid. 

Detta gäller inte bara valet mellan krig och fred, det gäller även den dagliga kampen på din arbetsplats, för din hälsa och dina relationer. De som aldrig tar ställning för något är de som oftast finner sig trampade på. Inom handikappomsorgen, som jag både personligt och i mitt arbete har insyn i, fick jag nyligen höra av en jurist att de som protesterar mot beslut de inte accepterar och som gör sig hörda är oftast de som får vad de vill ha”. Detta gäller tyvärr även vården i övrigt, kamp för en skälig lön och position på din arbetsplats och så vidare. När Gandhi fick frågan om han var pacifist svarade han ”jag har aldrig förespråkat pacifism, jag har alltid stått för, inte bara motstånd, men totalt motstånd – mot orättvisor”. 

Oavsett hur diplomatisk och fredlig du ser dig själv som, kommer du aldrig att kunna undvika konflikter och strider i någon form. Därför är det lika bra att du väljer krigarens väg (oavsett medel) och tar ställning för dig själv och de du älskar, annars har du förlorat striden på förhand. 

3. Krigaren accepterar döden som en del av livet. 

Döden är ofta det sista vi reflekterar över i vår kultur idag, trots att det är något av det mest oundvikliga och naturliga i våra liv. Detta tas bland annat upp i boken ”Vän Döþen” av Wulf Sörensen, där författaren förklarar att döden antingen kan vara en grund för rädsla och uppgivenhet eller ett verktyg för att leva livet fullt ut. Döden är precis som livet sällan rättvis. Den kan slå till mot de bästa av oss utan någon synbar anledning och ofta utan förvarning. Döden tar inte heller hänsyn till ålder, kön, ras eller ekonomisk ställning. Med detta i åtanke kan det vara värt att, likt krigaren, ha i åtanke att döden kan slå till vilken dag som helst. 

Vad innebär det då rent konkret att förbereda sig inför döden? Se till att du har fått sagt det du vill säga till de du älskar. Om din nästa status på Facebook skulle vara din sista, skulle du ägna den åt vad du åt till frukost i morse, eller något mer betydelsefullt? Om du fick en sista dag att umgås med din familj, skulle du ägna den åt att se på tv tillsammans, eller skulle du göra något där ni faktiskt får umgås på riktigt? Och se till att du följt din passion, skriv en dikt, sjung en sång, bygg en bil, renovera ett hus. Som den andlige läraren Wayne Dyer brukade säga ”dont die with a song in your heart”, eller som religionsforskaren Joseph Campbell sa ”follow your bliss”, eller varför inte försöka att säga något som någon annan kommer vilja citera en dag. 

Var en krigare, och som alltid Lev Fett! 

Min råd för att leva Mazlows behovshierarki. 

Mazlows behovspyramid, eller behovstrappa som den ofta kallas i Sverige, bygger på en teori av motivationsforskaren Abraham Maslow (1908-1970), och är mycket använd och erkänd inom person utveckling och positiv psykologi. Denna teori är, att vi som människor har fem nivåer av behov, varav de lägsta är något vi fokuserar på tidigt i livet och att vi i mån av resurser och tid arbetar oss upp mot de högre behoven. En konsekvens a denna teori handlar om att ifall vi inte lyckas uppfylla eller hitta en bra relation till de lägre behoven i hierarkin kan det vara svårt att sträva efter högre nivåer. Jag kommer här ge en genomgång av vilka dessa fem nivåer här och min syn på dem.

Första nivån, fysiska behov.

På denna nivå finner vi sådant som behov av mat, luft, vatten, sömn och sex, inte nödvändigtvis i den ordningen. Vid en ytlig översikt kan dessa behov vara självklara, alla fattar väl att vi behöver dessa saker för att leva och må bra? Men vid en djupare granskning är det inte så pass enkelt. Faktum är att en stor andel av människor i framförallt västvärlden har ett komplicerat förhållande till mat och näring, antingen för att vi äter för mycket, för lite, eller bara fel saker. Vad gäller sömn är det vida känt att en stor andel västerlänningar lider av allvarlig sömnbrist. Och vad gäller sexliv är det knappast alla som har ett sexliv de känner sig nöjda med. Jag skulle vilja lägga till behov av träning och rörelse i denna del av pyramiden. Det jag kan rekommendera för åtminstone delar av dessa behov är en paleolitisk kosthållning samt hård styrketräning.

Nivå två, behov av säkerhet och stabilitet. 

Denna nivå handlar om alltifrån fysisk och ekonomisk säkerhet till en stabilitet som utgår från sociala normer och traditioner som samhället bygger på. Även om majoriteten av människor i västvärlden troligtvis upplever trygghet vad gäller ekonomisk och fysisk säkerhet, mår de väldigt dåligt av att leva i ett samhälle vars grundläggande moral och sociala kapital vittrar sönder dag för dag. Tack vare en förhärskande ironisk och självhatande kritikkultur, vars enda mål verkar vara social splittring och polarisering mellan individer. Alltfler känner sig ensamma, rotlösa och identitetslösa. Mitt svar på detta är att de som upplever problem med detta borde söka sig till mer traditionella värderingar, ta tillvara på din familj, omfamna din kultur och ditt folks rötter, påbörja en andlig resa genom att utöva meditation och genom att lära dig mer om vad dina förfäder trodde på för att kunna känna en del av något större en organisk gemenskap bortom konsumtionssamhällets inautentiska och falska identitetsmarkörer.

Nivå tre, kärlek och gemenskap.

Denna nivå knyter an till mitt svar på behoven av föregående nivå. Vi människor har under 99% av vår existens levt i stammar. Vår hjärna kan enligt vissa forskare bara känna riktig samhörighet med ca 150 personer åt gången. Idag vill media och våra politiska företrädare övertyga oss om att vi borde försöka leva som världsmedborgare och bry oss om hela världen, detta samtidigt som tilliten inom våra lokalsamhällen är rekordlågt. Många har även idag hundratals ”vänner” på sociala medier, samtidigt som de varken träffar riktiga vänner eller familj mer än någon gång i månaden eller om året.

Med några få undantag byggs stark vänskap och varaktiga band, som verkligen betyder något även när det blåser hårt i livet, främst på riktiga möten, gemensamma aktiviteter och värderingar som man är redo att leva och dö för. Sådant du får gratis eller utan ansträngning har sällan något varaktigt värde, det gäller även vänner och familj. Mitt råd om du saknar detta i livet är att du går med i klubbar eller föreningar som bygger på dina värderingar och intressen. Sök kontakt med likasinnade och se till att investera både tid och resurser i dem som du verkligen vill ska ha ett stort inflytande i ditt liv.

Nivå fyra, respekt, makt och uppskattning. 

När vi väl etablerat riktiga gemenskaper med vänner, familj och allierade vill vi även känna att vi har en roll inom vår stam eller samhälle som skiljer ut sig och som andra uppskattar en för. Fördelen med mindre samhällen och stammar, som vi människor traditionellt har levt i, är att det finns en plats att uppfylla inom samhället för alla där även en mindre roll kan få stor betydelse. Medan i en allt mer globaliserad värld är risken stor att vi reduceras till utbytbara enheter som lätt försvinner i ett hav av medelmåttor.

Ett exempel: om du är skomakare och lever i en storstad med hundratusentals invånare där det finns hundratals skomakare, kommer du knappast att uppnå någon märkbar känsla av att vara särskilt behövd och definitivt inte oumbärlig.

Men om du lever i ett litet samhälle där det kanske bara finns en eller två skomakare att välja på, kommer du uppleva att du fyller en betydligt större roll och du kan vinna erkännande från ditt lokala samhälle.

Med detta vill jag inte säga att du måste begränsa dig till att bara verka på en liten nivå, men se till att din bas, din stam och din verksamhet är väl förankrad främst där du bor innan du expanderar utanför din omedelbara krets.

Se till att dina vänner och bröder inom stammen är människor som du faktiskt kan nå fram till på regelbunden basis när dom behöver dig eller du behöver dom.

Nivå fem, självförverkligande!

Detta är enligt Mazlow den högsta nivån i behovshierarkin, som han även menar den nivå de flesta aldrig uppnår, främst för att de inte tillfredställt sina behov på de tidigare nivåerna. Denna nivå handlar om att bli allt du kan bli, att leva din fulla potential och utforska alla dina möjligheter. På ett sätt är detta behov omöjligt att uppfylla eftersom det är nästintill omöjligt att alltid leva efter sina högsta mål, detta måste snarare handla om en ribba som du fortsätter att höja för varje nivå du når samtidigt som du måste förlika dig om att din personliga utveckling är en resa som inte tar slut förrän ditt liv tar slut.

Skådespelaren Matthew McConaughey uttryckte detta väl i ett tal på en prisceremoni, han ville då tacka tre av sina hjältar, den första var en mentor till honom (minns inte namnet), den andra var hans far, och hans tredje hjälte var han själv tio år framåt. Han förklarade att när han var femton såg han upp till den person han skulle vara när han var tjugofem, när han fyllde tjugofem såg han upp till den han skulle bli när han fyllde trettiofem och så vidare. Om du vill uppnå den högsta versionen av dig själv kan du alltså börja med att bestämma dig för vem du vill vara om tio år,  reflektera regelbundet över om du verkligen lever efter din fulla potential och sist men inte minst – acceptera att detta är ett mål som du aldrig kommer uppnå fullt ut och försök att finna lyckan i din strävan. Detta är min syn på självförverkligande. Och som alltid – Lev Fett!