Rädsla som fiende eller verktyg

Rädsla är som de flesta känslor varken något negativt eller positivt i sig självt beroende på sammanhang. Rädslan har sitt eget syfte och anatomi som antingen kan tjäna eller krossa dig.

Man skulle lite förenklat kunna säga att vad gäller riskfyllda åtaganden så är mod gasen och rädsla är bromsen. En bil som inte kan bromsa skulle vara rätt värdelös, men en bil som bromsar automatiskt vid fel tillfällen är inte bara svår att manövrera utan rent livsfarlig att köra.

Ett liv utan risker är inte värt att leva

Rädslan finns för att hindra oss från att ta onödiga risker, men vad som anses onödigt är väldigt vanskligt eftersom livet är riskfyllt i sig självt och i slutändan kommer vi alla att dö ändå. Ett citat jag uppskattar i sammanhanget lyder:

Life is either a daring adventure or nothing at all.

Att vakna upp i 90-års åldern och inse att du missat ett liv av möjligheter för att du aldrig vågade ta några risker är för mig ett mer skrämmande scenario än att starta ett företag och sluta bankrutt, att gifta sig med fel kvinna och bli bedragen eller att gå upp i en ring mot en överlägsen motståndare och riskera att bli ihjälslagen.

Som karaktären Ned Stark säger till sin son i serien Game of thrones ”det kan inte existera något mod utan rädsla” (minns inte vem som sa det först). Mod är inte frånvaron av rädsla, det handlar om att uppbåda kraft och motivation för att trotsa rädslan tills dina erfarenheter kan bekräfta att det inte finns något att frukta.

Vi är alla döende

Det är inte negativt att känna ett visst mått av rädsla för en ny omgivning. Det hjälper dig att vara försiktig och skärpt. Men om du försöker använda lika delar rädsla och mod för att undersöka din omgivning så kommer du efter ett tag att ha lärt dig genom erfarenhet vad som är farligt eller inte och därefter kan rädslan med rätta börja ge vika.

Om man ser på vårt samhälle så verkar de flesta dyrka trygghet så mycket att rädslan förlamar snarare än manar dem till att pröva nya saker. Till grunden för de flesta rädslor ligger rädslan för att dö, men sanningen är att vi alla är döende, som James Hetfield i Metallica sjunger i låten S:t anger ”my lifestyle determines my deathstyle” och vice versa. Att dö bra är att leva bra.

Lev för något större än dig själv

Det enda sättet för oss människor att hantera vetskapen om döden utöver att leva ett liv förlamad i rädsla är att leva för något som är större än en själv. Det kan vara en Gud, flera Gudar, en politisk övertygelse, din familj eller stam. Ingen människa är en ö och i slutändan kommer våra liv definieras i våra relationer till andra.

Så för att göra en sista referens till Game of thrones (ja jag är en nörd) så finns det två meningar på Valyriska att meditera över och leva efter för att hantera det oundvikliga, Valar Morghulis = alla män måste dö, och Valar Dohaeris = alla män måste tjäna. Ett liv utan givande, utan risker och utan kamp är inget liv alls!

Om att välja sitt slagfält – träna för ära eller beachen!

Jag tränar för att hedra mig själv, mina föräldrar och deras föräldrar, för mina barn och mina bröder och systrar och min kvinna. Vad tränar du för?

Min träning är en del av en kamp mot mina egna inre demoner, mot döden, som vi alla kommer förlora mot en dag (men inte utan strid) och mot eventuella fiender som vill skada mig eller dem jag älskar. För mig är träning på allvar, på liv och död!

Våra tidigaste förfäder tränade utan att vara medvetna om det

För våra arktiska förfäder så kallade man inte träning för träning precis som katten inte leker avsiktligt för att bli en bättre jägare, även om det är resultatet. Våra förfäder var tvungna att ta långa promenader för att hitta föda. Springa snabba intervaller för att jaga djur eller fiender och lyfta träd och stenar för att bygga skydd.

Idag behöver vi inte nödvändigtvis gå särskilt mycket, vi behöver inte springa om vi inte är sena till bussen, och vi behöver inte nödvändigtvis lyfta tungt om vi inte specifikt jobbar med det.

Men även om vi jobbar som byggare och lagerarbetare så kommer vi inte i närheten av den mångfacetterade ”träning” som våra förfäder praktiserat i tiotusentals år och som vi fortfarande är skapta för.

Varför lyckas vi inte uppbåda motivation att träna på gymmet?

Många undrar varför de inte lyckas uppbåda motivation för att gå på ett löpband i 40 minuter och stirra in i en vägg, eller varför de inte lyckas uppskatta mekaniska rörelser i moderna gym-maskiner som liknar gigantiska kapsylöppnare.

Svaren på dessa frågor är självklara. Klart att du inte känner dig motiverad på ett löpband, du springer och springer utan att komma någonvart. Klart du inte tycker om att lyfta en söt gummihantel på något fitness-gym som liknar en skolmatsal, du skapar inget, du bekämpar inget, du slåss inte för något.

För att få motivation att träna har jag två lösningar:

1. Använd din fantasi: När jag går på löpbandet eller crosstrainern så spelar jag bombastisk musik i lurarna som handlar om krig, ära och om att slåss för att vinna.

I mitt huvud springer jag genom en hinderbana som liknar något i en skräckfilm. När jag lyfter vikter föreställer jag mig The wheel of pain i filmen om Conan. Och när jag slår på en säck föreställer jag mig en kamp mot en väldig gladiator i en arena i det gamla romarriket.

2. Välj en roligare träningsform: alla behöver inte träna på gym, särskilt inte om ditt mål främst är att få bättre flås, minska i vikt och träffa andra människor. Välj en lagsport, basket, fotboll eller tennis.

Eller om du vill träna lite tuffare men ändå göra något roligare så pröva kampsport, crossfit eller simning och löpning i grupp. Men träning ska kännas meningsfullt och roligt annars kan man lika gärna hålla sig till dieter och långa promenader!