Strävan efter krigaridealet

Jag har aldrig deltagit i eller befunnit mig i ett veritabelt krig. Jag har inte heller upplevt många fysiska konfrontationer som kunnat få en dödlig utgång, och i ärlighetens namn skyr jag allvarliga konflikter som pesten. Så varför använder jag mig då så ofta av krigsmetaforer och talar om krigaridealet? Krig är fasansfullt och romantiserade skildringar av krig i film och litteratur har troligtvis lika mycket med krigets verklighet att göra som romantiska komedier har att säga om seriösa förhållanden. Men precis som romantiska sagor tilltalar något ädelt i oss, gör berättelsen om krigare och ”den goda striden” detsamma.

Ja krig handlar om lidande och död, men detta är också ofrånkomliga aspekter av livet oavsett vad du anser om nödvändigheten av krig. Krig handlar om seger och förlust, men det gör även livet. Jag har funnit framförallt tre aspekter av krigarens liv som gör att jag försöker att leva upp till krigaridealet:

1. Krigaren tar ställning. 

I västvärlden idag upplever vi just nu inga högintensiva konflikter eller krig, de flesta av oss bryr oss inte om religiösa konflikter, och politiska bråk som leder till våld utkämpas endast mellan små marginaliserade grupper från den yttersta vänstern till den yttre högern. Konflikterna mellan etablerade politiska och religiösa grupper i vår del av världen liknar mest ett utdraget kafferep eller på sin höjd ett parti Jeopardy i det lokala äldreboendet. Men oavsett om vi själva väljer att ta ställning till konflikterna i världen kommer det alltid finnas de som väljer sida åt dig. Terrorattacken som inträffade i Stockholm nyligen, blev en brutal påminnelse om just detta. 

För flera år sedan försökte jag frigöra mig från alla tidigare ställningstaganden och fokusera på mitt liv som en andlig sökare. Efter att jag avsagt mig alla tidigare idéer jag slagits för i så många år hörde en bekant av sig till mig (tack Maximus) och sa bryskt till mig att ”allas vän är ingens vän” och efter flera år av hårdvunna lärdomar har jag funnit att detta är sant. Det räcker med att se till 1900-talets mest hyllade fredsivrare som JFK, Martin Luther King och Gandhi, samtliga mördade av människor som ansåg att deras ställning för fred var en ställning emot dem själva. Om du väljer att undvika konflikter i så hög grad som möjligt kanske du lyckas leva lite längre än de som väljer att ta ställning i stort och smått, men du kommer aldrig undfly döden eller den oundvikliga domen från eftervärlden, som är det enda vi helt säkert kan säga finns kvar av oss efter att vi gått bort. 

För att citera William Wallace i Braveheart “Aye, fight and you may die. Run and you’ll live — at least a while. And, dying in your beds many years from now, would you be willing to trade all the days from this day to that for one chance, just one chance, to come back here and tell our enemies that they may take our lives, but they’ll never take our freedom!?! Alba gu bra!” 

Kanske du invänder med att säga ”men jag har en familj, jag har inte råd att ta några risker, jag måste finnas här för mina barn” då är mitt svar; om du verkligen bryr dig om dina barns framtid är det ännu viktigare att du tar ställning för det du tror på, för ingen kommer att påverkas mer av de ställningstaganden du gör idag än dina barn!

2. Krigaren accepterar kampen som en del av livet. 

När krigaren tvingas ta till vapen och ge sig ut på slagfältet (en sann krigare vet även när han inte bör ta till vapen) säger han inte ”vad livet är orättvist, varför måste just jag tvingas leva i denna tid och ta del av denna strid?”. Han kan sin historia, och ännu viktigare – sitt folks historia! Han vet att alla tider har inneburit konflikter och strider, och att de vi minns och hyllar inte var de som aldrig vågade stå för något, utan de som tog sitt ansvar som män och kvinnor, för sina barns och barnbarns framtid. 

Detta gäller inte bara valet mellan krig och fred, det gäller även den dagliga kampen på din arbetsplats, för din hälsa och dina relationer. De som aldrig tar ställning för något är de som oftast finner sig trampade på. Inom handikappomsorgen, som jag både personligt och i mitt arbete har insyn i, fick jag nyligen höra av en jurist att de som protesterar mot beslut de inte accepterar och som gör sig hörda är oftast de som får vad de vill ha”. Detta gäller tyvärr även vården i övrigt, kamp för en skälig lön och position på din arbetsplats och så vidare. När Gandhi fick frågan om han var pacifist svarade han ”jag har aldrig förespråkat pacifism, jag har alltid stått för, inte bara motstånd, men totalt motstånd – mot orättvisor”. 

Oavsett hur diplomatisk och fredlig du ser dig själv som, kommer du aldrig att kunna undvika konflikter och strider i någon form. Därför är det lika bra att du väljer krigarens väg (oavsett medel) och tar ställning för dig själv och de du älskar, annars har du förlorat striden på förhand. 

3. Krigaren accepterar döden som en del av livet. 

Döden är ofta det sista vi reflekterar över i vår kultur idag, trots att det är något av det mest oundvikliga och naturliga i våra liv. Detta tas bland annat upp i boken ”Vän Döþen” av Wulf Sörensen, där författaren förklarar att döden antingen kan vara en grund för rädsla och uppgivenhet eller ett verktyg för att leva livet fullt ut. Döden är precis som livet sällan rättvis. Den kan slå till mot de bästa av oss utan någon synbar anledning och ofta utan förvarning. Döden tar inte heller hänsyn till ålder, kön, ras eller ekonomisk ställning. Med detta i åtanke kan det vara värt att, likt krigaren, ha i åtanke att döden kan slå till vilken dag som helst. 

Vad innebär det då rent konkret att förbereda sig inför döden? Se till att du har fått sagt det du vill säga till de du älskar. Om din nästa status på Facebook skulle vara din sista, skulle du ägna den åt vad du åt till frukost i morse, eller något mer betydelsefullt? Om du fick en sista dag att umgås med din familj, skulle du ägna den åt att se på tv tillsammans, eller skulle du göra något där ni faktiskt får umgås på riktigt? Och se till att du följt din passion, skriv en dikt, sjung en sång, bygg en bil, renovera ett hus. Som den andlige läraren Wayne Dyer brukade säga ”dont die with a song in your heart”, eller som religionsforskaren Joseph Campbell sa ”follow your bliss”, eller varför inte försöka att säga något som någon annan kommer vilja citera en dag. 

Var en krigare, och som alltid Lev Fett! 

Gud vill att du äter kött! 

I boken “Fat of the land” skrev Polarforskaren Vilhjálmur Stefánsson, bland annat om sin tid då han levde med eskimåerna i början av 1900-talet. Och mer specifikt om deras kosthållning, som nästintill enbart bestod av animaliskt fett. Jag kommer att återkomma med ett längre inlägg om denna författaren och hans verk, men i detta inlägg vill jag fokusera på författarens religiösa argument (han var kristen) för att leva på fett kött.

Gör som Abel om du vill behaga Herren.

Vilhjálmur börjar med att ta berättelsen om Kain och Abel i första moseboken som exempel. När bröderna Kain och Abel skulle föra fram offergåvor till Gud, kom Kain med grönsaker och hans bror Abel med sitt fetaste kött. “Herren hade respekt för Abels gåvor men visade ingen respekt för Kain”. I de senare kapitlen från Genesis 45:17-18 får vi veta att både de tidiga egyptierna och judar hade stor respekt för en hög-fett diet “Och Faraon sade till Joseph… Ta din fader och ditt hushåll till mig, och jag ska ge er det godaste av Egypten, och ni skall äta fettet av landet.”.

Även Gud vill bara ha det fetaste köttet.

I gamla testamentet nämns det flera gånger att, med fettet av landet menar judarna främst fett från fårkött och fårtalg. Från Isaiah 25:6 “och i detta berg ska Herren förbereda er en fest av feta saker, av fet märg och kött”. Ett annat exempel från det gamla testamentet är berättelsen om den förlorade sonen. När den förlorade sonen återvänder, slaktade fadern bara de fetaste kalvarna. En annan källa är Leviticus 7:22-23 där Gud förklarar sitt missnöje, om folket inte vill offra några feta djur till Herren och bara hålla dem för sig själva, kommer han att visa sitt missnöje “Ni skall inte missunna Herren det bästa, fett från får, oxar eller getter”.

Varför följde judarna en diet på mycket fett?

Om vi bortser från de bibliska argumenten, kan det vara intressant att fråga sig varför en hög-fett diet var så gynnsam för judarna. I tidigare inlägg på bloggen har jag tidigare främst fokuserat på nomadfolk i arktiska klimat. I dessa omgivningar där det finns väldigt lite växtlighet på grund av det kalla klimatet. Men judarna har också varit ett nomadfolk under större delen av sin existens, och hade inte heller tillgång till särskilt mycket växtlighet i sina långa vandringar genom öknar och berglandskap. Därför är en hög-fett diet att föredra, eftersom den gör att man klarar av längre perioder utan att äta.

Vad visste judarna om kost och hälsa?

Om judarna fick sina kostråd från den allsmäktige själv eller bara tillskrev honom detta, kan vi bara spekulera i. Men det vi vet, och som författaren John Durant tar upp i sin bok “The paleo manifesto”, är att judarna var föregångare vad gäller personlig hygien, eftersom Gud befallde dem att tvätta händerna regelbundet (långt innan vi visste något om bakterier), samt att de hade en väldigt ingående kunskap om hur man skulle hantera kött i varmt klimat. Säkerligen en anledning till att de undvek skaldjur och fläskkött som lätt blir dåligt i tropiskt väder.

Om någon läsare av denna blogg behövde fler argument för att följa en kosthållning baserad på animaliskt fett kan ni alltså även lägga Guds ord till er sida. Avslutningsvis, lyssna till Herren, tvätta händerna efter maten, och Lev Fett!

Ät som historiens främsta krigare – Asiens härskare 

Asiatisk mat är minst lika missförstådd som medelhavskosten, som jag tagit upp här tidigare. Först får vi göra distinktionen mellan modern kost i Asien, och den kost som dominerat deras länder under huvuddelen av deras historia. Därefter får vi göra distinktionen mellan olika asiatiska folk. Och sist men inte minst mellan olika klasser, alla har inte alltid haft råd att äta samma mat. Men bilden av asiatisk mat som; friterad fläskfilé med sötsur sås, fyra små rätter och nudlar med tillhörande smakpåsar fyllda av e-ämnen och så vidare. Det är en lika rättvis beskrivning av asiatisk mat, som fiskpinnar är för svensk kosthållning, eller Billys Pan pizza för italiensk mat.

Djingis Khan och mongolerna.

Om du följt serien ”Marco Polo” har du kanske fått en föraning om vilka brutala krigare mongolerna var. Mongolerna framträdde som en enhetlig folkgrupp under Djingis Khan under 1100-talet. Och under en tid dominerade dom nästan hela Asien, och utmanade självaste Romarriket. Djingis Khan själv sägs ha föredragit kött, därefter oralsex (detta är valfritt) och till sist lite kolhydrater. Mongolerna var på många sätt lika våra vikingar i norden. De var främst nomader, som levde i kalla och karga klimat. Precis som andra arktiska folk, liksom våra förfäder och eskimåerna, var deras främsta energikälla mycket fett. De åt mycket mjölkprodukter (klarnat smör, kefir och ost), kött (som kameler,  jakar och hästar) med fokus på djurfett. Tillgången till grönsaker och kryddor var, precis som för oss under samma tid, väldigt begränsad. Mongolerna tillagade ofta maten med hjälp av varma stenar.

Attila och hans Hunner. 

Hunnerna var liksom mongolerna nomader, och började härja i Europa, runt Svarta havet, omkring år 370. Mongolerna anser sig själva härstamma från hunnerna, medan vissa forskare hävdar att hunnerna främst var ett turkiskt folk. De utmanade både germaner och Romarriket, och bidrog till de sistnämndas fall. Under fjärde och femte århundradet exploderade antalet hunner som började angripa Europa. Den romerska historikern Ammanianus Marcellinus beskrev dem som följande (fritt översatt):

”De såg ut som män fast fulare. De var så ociviliserade att de åt sitt kött rått eller halvrått. De slogs utan formationer och var totalt orädda för döden.”

Många tillägnar hunnernas, och de av hunnerna kuvade tatarerna, deras styrka, tack vare just deras intag av kött, blod och mjölk. Ett ”tillagningssätt” som tillskrivs Hunnerna, är ett de förvarade kött under sadeln på hästen, det värmdes därmed upp den vägen och fick en salt smak tack vare hästens svett, annars åt de köttet rått. Faktum är att ordet tartar (råbiff) kommer från tatarerna som under den tiden var en del av hunnernas rike.

Samurajerna och Hara hachi bu. 

Samurajerna var adliga krigare i det feodala Japan, och existerade mellan 700-1800-talet. Ett annat namn för dem var ”bushi”,  deras klass kallades ”buke” och var den högsta samhällsklassen. Deras hederskodex hette ”bushido” som betyder ”krigarens väg”. Denna hederskodex var även viktig för de tappra japanska soldaterna under andra världskriget.

Japaner i allmänhet, och samurajer i synnerhet var ett mer civiliserat folk än mongoler, Hunner och tatarerna. De har en lång tradition av agrikultur, vilket ledde till en större tillgång och bruk av såväl sädesslag som grönsaker. De tidigaste samurajerna åt dock ansenligt mycket kött, trots buddhismens stora inflytande i landet som avrådde från, och i vissa fall förbjöd köttätande. Ris var givetvis en del av dieten, men vi får här komma ihåg att det ris vi kultiverat till vad det är idag skiljer sig markant från hur riset var på den tiden. Det var sannolikt mycket grövre med mer fibrer och mindre stärkelse . Dessutom åt man riset opolerat, inte som det vita ris vi ser på ”japanska” restauranger i Sverige idag.

Ytterligare ett par viktiga aspekter av samurajernas diet var att, även om man åt ris, utgjorde detta långtifrån huvuddelen av matintaget. Huvuddelen av födan bestod av grönsaker, man åt ofta rikligt med buljong, gjord på kött och fiskrätter med mycket starka kryddor och naturligt fett. Men den kanske viktigaste ledtråden till samurajernas och japanernas goda hälsa, är begreppet ”Hara hachi bu” som präglar folkets kosthållning än idag, och betyder ”ät tills du är mätt till 80%”.

Blåa zoner och Samurajernas fall. 

Japan har även varit i blickfånget för att de har en så kallad blå zon i Okinawa. Blåa zoner är platser där människor lever mycket längre än resten av planeten, över 100 år är vanligt. Detta faktum gjorde många vegetarianer och förespråkare av högt intag av kolhydrater glada, eftersom de felaktigt utgår från att japaner äter väldigt lite kött och vräker i sig kolhydrater. Men när man granskade kosthållningen på Okinawa närmre såg bilden annorlunda ut, då det visade sig att byborna åt väldigt lite snabba kolhydrater, måttligt med grönsaker, och rikligt med framförallt rött kött och fet buljong.

En del historiker menar till och med att japanernas förändrade kosthållning de sista två hundra åren bidrog till samurajernas fall. De sägs ha börjat äta mycket mer kolhydrater i enlighet med Buddhismens läror och dessutom mer sötsaker som bara de rikaste hade råd med. Detta samtidigt som bönder och vanliga soldater fortsatte äta kött och traditionell japansk mat. När sedan kejsaren beslöt att ta ifrån Samurajerna deras privilegier, var det betydligt lättare att besegra dem, nu när dom inte var lika lätta på fötterna och givetvis tack vare att den reguljära armén  nu hade  tillgång till ”moderna vapen” från väst.

Sammanfattningsvis kan vi slå fast, om du vill äta som de fruktade asiatiska krigarna; ät färska grönsaker, ät mycket fett och rött kött, om du måste, ät ris, men ät då brunt ris. Och sist men inte minst, ät enligt Hara hachi bu. Och som alltid, Lev Fett!