Djävulen finner du som bekant i detaljerna, men detsamma gäller för storhet. Det är de små förbättringarna som görs kontinuerligt över lång tid som höjer dig över massan, men utan en större vision som driver dig, kommer du sannolikt aldrig att nå fram.
Jag läste nyligen en känd liknelse i en bok om ”de tre murarna” (jag är inte helt säker på översättningen) men här återger jag denna lilla berättelse från vad jag minns.
Berättelsen om de tre murarna
I korthet går denna lilla berättelse ut på att en man vandrar längs en gata i Rom, han möter längs vägen tre olika murare. När han frågar den första muraren – vad gör du? Får han till svar:
- Det ser du väl, jag lägger tegel.
När han träffar den andra muraren frågar han samma sak, vad gör du för något då? Muraren svarar:
- Inget speciellt jag bygger en vägg.
När han kommer till den tredje muraren frågar han igen för sista gången, och vad gör du min gode herre? Denna gång får han till svar:
- Jag bygger en storslagen katedral som människor kommer att se, beundra och inspireras av i hundratals om inte tusentals år efter att jag gått hädan.
Nu kommer den stora twisten
I verkligheten arbetade all tre murare på samma byggnad, det som skiljde dem åt var deras fokus.
Den första uppenbart bittre muraren såg enbart sitt jobb som ett repetitivt arbete med att lägga stenar på varandra. Jag kan känna igen mig i denne mans situation från alla de år jag jobbat på olika lager i min ungdom, som då verkade rätt meningslöst.
Den andre muraren hade åtminstone fokus på ett större delmål vilket var att bygga en vägg. Att bygga en vägg kanske inte låter superspännande heller, men det ger honom åtminstone möjligheten att se ett slut på det han sliter med just nu och ger honom ett tydligt mål att sträva mot.
Tänk om vi alla kunde tänka som den tredje muraren?
Den tredje muraren förstod inte bara varför han lade stenar på varandra och det han arbetade på just nu skulle bli en vägg, ett golv eller ett tak. Han såg den stora visionen som han var en del av. Han insåg att det han arbetade på var en del av historiens vingslag och att det kommer tjäna andra människor långt efter hans död.
Vilken av dessa murare tror du kände sig mest inspirerad? Vem tror du arbetade hårdast? Vem av dem kände mest yrkesstolthet?
Vilken ”katedral” arbetar jag på just nu?
För ett par månader sedan från det att jag skriver detta, började jag studera på heltid vid 41 års ålder. Det är ingen imponerande utbildning i allmänhetens ögon och det kommer inte ge mig varken en stor lön eller hög status på kort sikt, men det är en del av min ”katedral” min vision för vad jag vill arbeta med om några år när jag studerat vidare.
Om jag baserade mina studier på vad andra tycker om det jag gör just nu eller vad jag får ut av detta på kort sikt, skulle jag aldrig orka plugga så hårt som jag faktiskt gör just nu.
Det som driver mig är den man jag kommer att bli i slutändan, hur detta kommer tjäna min familj, vänner och medmänniskor.
Du kan bygga flera katedraler samtidigt
Utöver mina studier lägger jag det mesta av min tid just nu på min familj och framför allt på mina tre barn. Detta är den största och viktigaste uppgiften i mitt liv (vilket givetvis gäller alla föräldrar). Min äldsta dotter är nu femton år gammal, min son är fem och min yngsta dotter är tre år.
Var och en av dem är en egen unik ”katedral” och allt jag kan göra och hoppas på är att ge dem den bästa grunden för att de ska kunna bygga vidare själva så småningom.
Din kropp är din viktigaste katedral av alla
Sa jag inte nyss att dina barn är det viktigaste av allt? Jo, det stämmer, men hur mycket nytta är du för dem om du blir allvarligt sjuk eller dör? Med kroppen avser jag även din hjärna och alla dina sinnen. Din förmåga att ta hand om dig själv avgör direkt din förmåga till att kunna ta hand om och hjälpa andra.
Det kanske inte känns som att du bygger en mäktig katedral när du står och sköljer spenat eller skalar ett äpple på morgonen, men i själva verket är din frukost en av din kropps viktigaste grundpelare för resten av din dag.
Tweet
Du är arkitekten för ditt liv och planerandet tar aldrig slut
Jag reflekterar över och skissar på mina ritningar varje morgon för mina olika katedraler. Med åren har jag blivit alltmer sparsam med hur mycket jag delar med mig av mina planer, främst på grund av att jag fortsätter lära mig om hur lite jag faktiskt vet och därför blir allt mer medveten om vikten av att vara flexibel i mitt tänkande.
Det jag kan säga är att jag alltid ser till att mina planer gör mig obekväm. Om jag känner att mina mål är helt realistiska och uppnåeliga betyder att jag inte tänker tillräckligt stort. Det viktiga är inte att förverkliga alla mina grandiosa mål till 100% det viktiga är att jag lämnar min bekvämlighetszon och fortsätter att växa!
levafett 