Tänk om jag aldrig når mitt mål?

Jag kanske aldrig lyckas bygga den där drömkroppen. Jag kanske är där jag är nu om tio år. Jag kanske dör imorgon. Var det ens värt att försöka om jag misslyckas?

Jag har skrivit flera artiklar om mina hälsomässiga hinder de senaste åren. Diskbråck, operation för magmunsbråck, övervikt, astma, matallergier, ångest, depression, PTSD mm. Jag gör inte det för att vinna någons sympatier, jag vill istället försöka bevisa att alla dessa hinder är överkomliga. Men tänk om jag har fel, om jag aldrig lyckas övervinna dessa hinder, eller om något ännu värre inträffar?

Hatare kommer alltid att hata

Haters gonna hate som man säger i hipphopp-världen, jag tycker det är ett bra uttryck. Nej-sägare, defaitister och pessimister hittar alltid anledningar för att misstycka. När jag var som mest otränad och överviktig möttes jag av antingen hånande eller förebrående blickar på gymmet. När jag gick ned i vikt gratulerade man mig. När jag började bygga mycket massa efter flera år av hård träning började en del sprida rykten om steroider och fusk.

När jag pajade ryggen och tappade allt igen, verkade många märkligt tillfredsställda över mitt bakslag. Men jag kunde skönja ett mönster bland mina följare och belackare. De flesta som visade misstro var dom som redan gett upp på sin egen utveckling. Medan de som hejat på mig i ur och skur har varit dom som även fokuserar på sin egen utveckling, och gläds med dom som lyckas.

Fokus på möjligheter utan rosafärgade glasögon

De som följt mig en längre tid vet att jag inte är någon hippie med huvudet bland molnen. Jag tycker det är viktigt att ta risker i beaktande, att praktisera ett stoiskt sinnelag och vara redo för bakslag. Däremot föraktar jag defaitism och emo-mentalitet. Mitt första mål är att bygga en fysik värdig en naturlig kroppsbyggare. I andra hand att bygga en visuellt imponerande och funktionell fysik, långt över genomsnittet. Men även om jag inte skulle nå dessa mål kommer jag aldrig sluta att försöka bli den bästa versionen av mig själv.
Tänk om jag dör imorgon?

Jag kan drabbas av cancer, få en stroke, bli påkörd av en bil och så vidare. Men om jag får någon tid över på dödsbädden vill jag veta att jag försökte. Ett liv som avslutas i förtid är tragiskt. Men det som är ännu mer tragiskt är någon som levt ett långt liv utan att ha levt fullt ut. Om jag skulle dö imorgon skulle säkert några skeptiker säga ”se där, det är inte värt att försöka, ät chips och se på Netflix istället”. Men jag skulle aldrig avundas dessa människor, inte ens om de överlever mig med sextio år. Faktum är att jag ser ned på dom.

Kamp är liv, stagnation är död

Jag närmar mig nu fyrtio, jag tycker inte att det är en märkvärdig ålder som så många andra, men jag har hunnit förvärva många livsinsikter. Den viktigaste av dessa är att kamp är liv och stagnation är död. Detta gäller alla områden i livet. När du och din partner slutar att kämpa för att ge ert bästa till varandra, då är det början på slutet av er relation. När du slutar att utvecklas i ditt yrke, är chansen stor att du kommer bli ersatt. När du slutar att lära dig nya saker kommer din hjärna att förtvinar, precis som dina muskler när du slutar att träna.

Livet ger inga garantier för att lyckas, oavsett hur mycket vi kämpar. Men om vi inte kämpar är det ett garanterat misslyckande. Fortsätt kämpa, och som alltid – Lev Fett!

Författare: Ernst Robert Almgren

I am the co-founder of maskulint.se – the only Nordic site for the manosphere.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s